Nu har livet passerat gryningen.
Tidig eftermiddag eller sen kväll kan det vara.
Jag är glad över att inte veta.
Livet blev mycket mindre här och nu.
Mycket mer av ekon och återblickar.
Mer av insikter hur det måste ha varit.
Varje ålder så fylld av sitt.
Livet är kort, så fasansfullt kort.
Och alla möten som inte är i fas.
En massa möjligheter och svåra val,
som aldrig kommer igen.
Jag kan inte göra annat än att välja.
Jag kan inte välja rätt eller fel,
bara välja om.
Lyssna på ljudet av tiden som flyr.
Jubla högt över varje morgon som reser sig.
Det är här och nu det sker,
så nyp mig hårt i armen, så att jag förstår.
Få mig att känna hur det känns,
att vara trygg och rotad i jorden.
Hur det känns att vara förlikad med hur det blev.
Att inte behöva tänka på alternativa liv.
Inte behöva drömma mig bort.
När jag inte längre tänkte att jag kunde börja om,
det var då jag förstod att jag hade vuxit upp.
Herregud, vilken tid det tog!
Så naiv, så vilsen, så tveksam till nästa steg!
Så många stickspår,
fast kanske var de dem som gav mig livet.
Gör mig nu till ett stadigt träd med enorma rötter,
och en stam som står pall för allt.
Jag tror att jag kan stanna.
Kvar.
Här.
Kanske…
Med lite mer.
Rötter…
Ett känsligt hjärta Hem 