Efter 25 år på arbetsplatsen,
kände arbetsgivaren inte längre något förtroende för henne.
Hon hade brutit mot en regel.
En regel som man alltid hade brutit emot som en praxis.
Nu var regeln mycket viktig.
Så viktig att hon måste sluta.
Facket kunde inte göra någonting.
Till sist blev det en uppgörelse.
Hon sade upp sig och fick sex månaders lön.
Femtiofem år gammal och arbetslös.
Hon kunde inte söka arbete inom samma kommun,
för arbetsgivaren var kommunal.
Nu är hon död.
Men inte för mig.
Hon har levat och lever som ett minne.
En fantastisk unik människa.
Ett människoöde,
som betyder något.
I en tid när människor har blivit slit och släng.
Betinget har blivit norm.
Kvalitet har blivit obsolet.
Kvantitet har blivit den enda måttstock som räknas.
De som inte mäktar med sorteras bort.
De ökade produktionskraven skördade ännu ett människoliv.
Ett människoliv som gav så oerhört mycket mer än det tog.