Fotspår i sanden.
Vi var här!
Djupa andetag vid havet.
Lånade dess lungor.
Din beröring.
Jag kunde verkligen känna!
Och jag gör sällan det.
Stående utanför ett fönster.
Ihålighet.
Ekon.
Tvivlar på strävan.
På dess värde.
Det bleknande glittret.
Fotspår.
Mot meningslöshet.
Alla ansträngningar vi gjorde!
Du verkar så fridfull.
Försonad med faktum.
Jag kämpar fortfarande.
Min hängivenhet var handelsvara.
Fotspår.
Människor gör spår.
Men gör jag?
På en träff med folk i hjälparbranschen,
pratade de bara med dem de redan kände.
Öppenhet, inkluderande, gemenskap och nyfikenhet var på semester.
Istället gästades jag av exkluderande, murar och ointresse,
medan jag ensam tuggade på min smörgås.
Där träffade jag också en gammal studiekamrat som jag inte träffat på ett år.
Hon grinade upp sig i ett ansträngt leende,
och sa att det var roligt att se mig,
innan hon snabbt vände sig bort och fortsatte prata med sin kollega.
Vid bordet där jag ensam åt min smörgås,
satte sig en annan ensam hjälparbetare.
Hon sjöng på norrländska,
och visade sig ha de semestrande
i sin handväska.
Och studiekamraten med det ansträngda leendet?
Henne tog jag bort som vän ifrån Facebook.
Vän?
Teater i vardagslag har aldrig varit min starka sida.
Ett känsligt hjärta Hem 