Ett nytt år ska börja,
även om tiden och världen struntar i vår kalender.
Även om jag vet att det som händer, det händer,
så önskar jag att jag ska fortsätta att gå igenom
de massiva hindren av rök och dimma,
och inse att de är väggar jag ställer upp själv.
Jag kan trots allt simma över en älv,
och springa rakt igenom en papperskuliss.
Det är bara att ta sats, fast att jag är feg.
Och jag ska springa med lätta steg.
Om jag får önska.
Ska vi förbjuda allt som vi inte tycker är bra?
Sånt som skadar människor på sikt?
Den flottiga och söta maten som gör oss feta,
ger oss diabetes och kanske också gikt?
Ska vi inte då förbjuda kärleken, som kan skada så?
Ett felaktigt partnerval som leder till fördärv?
Ska vi inte då förbjuda allt det goda, när vi ändå håller på?
För det kan ju bli förmycket av allt i vårt förvärv?
Alkohol är det många som inte kan tåla,
och den sliter isär familjer och skadar som få.
Men än är det lagligt att dricka och skåla
Men aj den som röker en spliff eller två,
då får man genast besök av farbror blå
Då är det allvar då blir det prick i registret.
Ja då sitter man verkligen hårt i klistret
Det är också svårt att få hjälp,
när man berusar sig för att slippa att känna
För utan diagnos blir det ingen behandling,
och denna måste ske utan drogers förvandling.
För politikerna finns det bara enkla medel,
för lösningen är allt för komplex:
Om du inte sköter dig och är snäll,
ska jag göra dig till kriminell.
Livet.
Grymt hånfullt.
Skapar illusioner.
Fragment av partiell lycka
virvlar i luften,
men låter sig inte fångas
Ekon av stjärnor som slocknat
för länge, länge sen.
Berättelser som fastnar i halsen.
Viktigheter som aldrig blottas.
Dränks i monotoni.
Av alla plikter.
Jämförelsens gissel.
Vetskapen om att ha dragit en nitlott.
Orättvisa och svald förtret.
Kvinnan med hucklet.
Mannen i byggkläder.
Pajasen i sportbilen,
utklädd i pretend mode.
Bloggerskan på Instagram.
Vilka är de bakom förklädnaderna?
Vilka lever på riktigt?
Vilka lever sant och rikt?
Vilka är verkligen här?
Drevet går, drevet går!
Inget är så ljuvligt som lustmord på en piedestal
Tänk så många som hänger på.
Tänk vilken rättsskipning,
när pöbeln får vara både åklagare, advokat, domare och bödel!
Tänk hur några ord,
kan vara tillräckligt för att
radera ut ett helt livsverk.
Ord som borde vara en rättighet att uttrycka,
En demokratisk rättighet,
i ett land med yttrandefrihet.
Vad spelar det för roll att några döms oskyldiga?
Vad spelar det för roll när det handlar om viktigare principer?
Vad spelar en ynka människa för roll,
när allt sker för det högre goda?
Vårt högre goda?
Vems högre goda?
Var det ens gott?
I handling
I icke handling
I ord
I tystnad
Ibland ville jag bara ha en känsla i ryggen.
Ville känna att jag hade ett val,
även om det faktiskt inte var så.
Jag ville inte ha några fakta.
Jag ville inte vara praktisk.
Jag ville inte vara strategisk.
Mitt inre höll på att gå i bitar.
Jag ville bara höra.
Att du skulle skydda mig vad som än händer.
Att du inte skulle skicka mig tillbaka till fronten.
Även om det bara var en illusion.
Du vill tala om rosornas ljuva doft
Jag vill tala om taggarna.
Du kommenterar de sammetslena bladens purpurröda färg.
Jag säger att de snart kommer att vissna.
Det vackra är alltid så förgängligt.
Otillgängligt.
Rosor behöver en mylla att trivas i,
men myllan är vattnad med giftigt regn,
från falska moln på himlen.
Det är inte mitt ansvar att
att få dig att se mig.
Det är inte mitt ansvar att få dig,
att se mig genom välvilligt raster.
Det är du som kan välja
Du kan spegla mig fult eller vackert.
Den dyadiska responsen kommer att inte att bli lika.
I den känslomässiga cocktail som uppstår,
kommer du antingen få se mig
när jag är som bäst
eller när jag är som som sämst
På samma sätt är det för mig.
Vad väljer vi?
Vad riskerar vi?
Vad undviker vi?
Vad missar vi?
God Helg allesammans!
Men mest till er som har det tufft.
God helg, god helg!
Till dig som har kämpat.
God helg till dig som skördat så lite.
God helg till dig som har gått i motvind.
Nu ska du vila.
Andas in och låt dig hållas
av empati,
som du inte behöver ifrån någon annan,
än dig själv.
God helg, god helg!
till dig som aldrig fått en chans.
Vila nu i trygg förvissning.
Världen vet.
Världen ser.
Alltet ser.
Karma ser.
Långt efter att vi är borta.
Grip tag i stunden.
Vila i den.
Du vet vem du är.
Det gör ingen annan.
Så god helg, god helg!
Känner du dig ensam,
så beror det på all propaganda,
du har tvingats på.
Är du ensam,
så kan du glädjas åt
att slippa,
allt förbannat tjafs,
alla obehagliga känslor,
kring presenter som var för många eller för få,
som var fula eller fel.
God helg, god helg!
Är du ensam, så kan du glädjas åt
att slippa,
mat som tog evigheter att göra,
men som bara tog en ett nafs att slafsa i sig.
Mängder av julmat som blev över.
Människor som blev för fulla.
Bråken som alltid blir.
Taxi som aldrig kommer.
Farmor och mormor som inte drar jämt.
Barn som kommer i kläm.
Besvikelse, sorg och ensamhet.
Så god helg, god helg!
God Helg allesammans!
Men mest till er som har det tufft.
Grönskan falnar.
Löven singlar ned.
Färgerna alltmer bruna och grå
Vassare konturer,
och mörkare skuggor.
Enstaka snöflingor singlar runt i luften
och plötsligt väcks minnen och förnimmelser till liv.
Det är drömbilder av jular och frid.
Samhörighet och glädje.
Men det är bara det.
Det är bara det.
Att de inte är mina egna.
Starka drivkrafter kommer i svängning.
Känslor av krav och skuld.
Som om julen skulle kunna kompensera för allt.
Som om julen skulle kunna kompensera för något.
Tider av längtan, och med bilder som jag matats med.
Samhörigheten och gemenskapen, som egentligen ekar ödsligt.
Ju mer längtan desto mer besvikelse,
ju mer längtan desto mer ensamhet,
och ingen vill ju vara ensam vid jul.
Att födas in i livet med rädslan,
som sin trognaste vän.
Det är svårt att ta sig ur.
Den lilla flickan som var så rädd.
Hon var så ohyggligt modig,
när hon tog sina första stapplande steg.
När hon cyklade på sin cykel.
Första dagen på lekis.
I skolan.
Fan så mycket hon tog sig igenom,
fast hon alltid var så jävla rädd.
Ett liv så fyllt med skrämda hjärtslag,
och fjärilar i magen.
En mamma som aldrig gav upp.
Som alltid stöttade,
uppmuntrade
som aldrig tappade tron,
fast hon svikits så hårt.
Fast att hon borde varit räddast av dem alla,
den mest uppgivna,
så var det aldrig den hon var.
Hon sydde fast små osynliga vingar på flickans kropp,
och kämpade outtröttligt med att lära henne att flyga,
trots att hon själv så tidigt blev vingklippt.
Det tog mycket längre tid än de trodde.
Flickan flög bara lite grann.
Men hon ställde sig ofta vid en avsats
och blickade ut.
Och ibland kunde hon se hur hon lättade,
hur hon tog sats och kastade sig fram och svävade.
Svävade på möjligheter,
och sikten var klar.
Kunde känna vingarnas bärkraft.
Sen skymdes sikten och hon backade lättad tillbaka.
Ett känsligt hjärta Hem 