Jag trodde i min enfald att kunskapen var allt.
Hade man bara den, så var allting klart.
Men jag glömde att räkna med bruset.
Bruset vill inte lyssna på komplexa fakta.
Bruset vill ha färdiga paket.
Färdiga svar.
Sålda av unga stomatol-leende entreprenörer.
Verkligheten är simpel.
Erfarenheten finns varken i kläder, smink eller brist på rynkor.
Men det struntar bruset i.
Och bruset glömmer.
Glömmer så fort.
För det är jobbigt att lyssna så att man minns.
Därför presenteras nya färdiga paket med gammal skåpmat.
Gammal skåpmat där datumet har gått ut för länge sen.
Ett autistiskt samhälle,
där hjulet uppfinns på nytt och nytt och nytt igen.
Ofta av en civilekonom.
För allting går att sälja med mördande reklam.
Och ett stomatol-leende
Månad: november 2017
Vackra yrken
Förskollärare
Lärare
Hemtjänstpersonal
Läkare
Sjuksköterskor
Undersköterskor
Socionomer
Kuratorer
Psykologer
Psykoterapeuter
Viktiga vackra människovårdande yrken.
Yrken som människor kunde må bra i.
Viktiga arbeten som kräver tid för reflektion,
och återhämtning.
Viktiga yrken som handlar om vår framtid,
har decimerats till löpandebandverksamhet.
Människorna har blivit maskiner,
och tempot ska öka och öka.
Men någonstans börjar vi gå sönder allihop.
Den gränsen är sedan länge passerad.
Blandekonomin är lämnad,
därför måste vi öka produktionen
och givetvis konsumtionen,
vilket ju blir ett cirkelresonemang.
Ett moment tjugotvå.
när de som ska hålla oss friska,
istället själva blir sjuka,
och inte längre orkar att stå.
Att tämja en mördarmaskin
Tänk att kunna tämja en mördarmaskin,
många kvinnors dröm.
Kvinnor som väljer vargar
som sen flera år senare,
undrar hur de mot alla rimliga fakta,
kunde välja så galet, så svårt.
Så farligt.
Drömmen om att rädda någon,
bli älskad och respekterad av någon,
som ger så mycket respekt.
Fast respekten var inte äkta,
utan byggde på rädsla.
Kärlek kan vara farligt.
Tänk vilken milsvid skillnad,
på orden respektera och frukta!
Och tänk hur skillnaden
kan innebära liv eller död!
Ledtrådar
Varför ska hon spara allt, frågar han med en min som en detektiv.
Hon tänker indignerat, att det är ju skärvorna av hennes liv!
Skärvorna som innehöll ljus och värme,
bilder, brev och böcker.
Små plaketter som hon vunnit med så stor möda.
Tid hon idag knappast skulle öda.
Meningslösa prylar för någon annan,
innehåller riktiga människor för henne
Livet och tiden som gick.
Slitet och det lilla hon fick.
Prylar i övrigt, det struntar hon i,
men skärvorna, de stannar kvar.
De får stanna som ledtrådar och spår,
i stunder hon är vilsen i oländiga snår
Böckerna är öppna fönster,
syret kommer åter.
lägger brädor och plank,
på marken som är så oerhört sank.
Vi firade en släkting
Vi firade en släkting som fyllde åttio år.
Firade med mat och vin, tårta och en kaffetår.
Vi träffades och reflekterade över åren som gått,
Barnen som växte upp och allt som gick så fort.
Förgängligheten så uppenbar,
en livstråd, skör och underbar.
Vi pratade om barndomssomrar,
med känslan av oändlig tid.
En son sa om sin mamma, att hon alltid var där.
Månade och brydde sig och gjorde sig besvär.
Vi tänkte på nutidens, tidsbrist, krav och stress,
vardag som fordrar så mycket och lämnar så litet.
Jag tänker på hur vi alla har kämpat och stått i,
för att göra det bästa av livet som så snabbt flög förbi.
Barnen tar nu över stafettpinnen,
med ung kraft, hopp och nyfikenhet.
Det är trösterikt, men fyller mig också med obehag,
att de kommer leva i många dagar, men det kommer inte jag.
Inte lika många,
och inte lika långa.
Och sen en oändlighet,
av intighet.
Snuvad på livet
Hon sitter framför mig
och säger att hon känner sig lurad
Snuvad på livet
Grundlurad
Hon berättar att hon gjorde så mycket för andra
att hon glömde bort sig själv
Hon studerade på universitet och gjorde föräldrarna stolta
Hon hjälpte sjuka släktingar och föräldrarna på ålderns höst
Hon tänkte att det blir snart min tur att tänka på mig själv
men tåget passerade perrongen utan att stanna
Nu sitter hon framför mig och är ny pensionär
Hon bannar sig själv och livet
för att hon aldrig försökte träffa en man och skaffa familj
Det var ju viktigt
men allt annat kom emellan
Kändes viktigare då
Jag själv var inte viktig, säger hon
Nu sitter jag bara hemma och oroar mig
Oroar mig för att bli sjuk
Sjuk och ensam
Vem kommer att finnas för mig om jag blir sjuk
Nästan alla är ju döda, säger hon uppgivet
Rädslan hindrar oss ifrån att leva
Rädslan är hemsk
Men den talar om för oss vad som är viktigt
och vad vi fruktar att förlora
Men tänk vad mycket det finns att bygga på i det
Allt det vi är så rädda att mista
är det som är svaret
Eldsjälar
Samhället älskar eldsjälar
människor som offrar sitt eget för andra
Tänk så skönt att någon tar tag i elände och orättvisor
och krigar
Alldeles gratis dessutom
En lättnadens suck ibland politiker
Fast att vi alla innerst inne vet,
att vi utnyttjar alla dessa människor,
som i sin förtvivlan över att ingenting görs,
väljer att agera för att minska lidande.
Istället för att sätta ett värde på det de gör,
även i monetära termer,
för att visa att det här är,
baske mig, både viktigt och fint
Femton olika personer
I en nyhetsartikel läser jag att Sveriges kommuner och Landsting
har kommit fram till att en hemtjänsttagare i genomsnitt
möter 15 olika personer under en tvåveckorsperiod.
Därför har brottsligheten mot äldre ökat dramatiskt,
för hur ska man veta vem som är personal och vem som är brottsling?
För att få arbeta som hemtjänstpersonal,
krävs inte att man visar utdrag ur belastningsregistret,
och det finns inte regler för hur man ska legitimera sig.
Äldre är tydligen inte lika viktiga som yngre
Och vid varje val spelas det stor teater,
om hur just pensionärerna behöver få mer resurser.
Jag vill bara gråta när jag tänker på alla öden,
som äldre går till mötes.
Tänk att vi i fina Sverige inte tycker att det är självklart,
att man ska få leva ihop med sin partner när man blir gammal och sjuk.
Då när man behöver varandra som mest!
Hur kunde det bli så att ensamma äldre människor,
inte kan få bo på serviceboende.
Ska vi ta en kapsel cyanid när den dagen kommer?
Tänk alla enorma rikedomar av erfarenheter som vi
bara kastar bort!
Tänk vilket bisarrt samhälle som bara dyrkar ungdomen.
Som bara dyrkar yta utan innehåll.
Vilken civilisation kan överleva på dessa premisser?
I en djup luftgrop nära Volgograd
I en djup luftgrop helt nära Volgograd,
på väg till Bangkok
kan jag inse att om jag skulle dö just då
så skulle jag ha levt ett mycket rikt liv
Jag skulle dö med min älskade vid min sida
och allt som sagts och gjorts fick vara nog
Om planet skulle störta
och våra kroppar skulle sluta att andas
så skulle någon eller några få
ta hand om allt det byråkratiska
Möbler skulle tas om hand
Våra älskade möbler som vi så kärleksfullt valt ut
Inredningen som vi fått som vi ville, i all anspråkslöshet
Ett hem som till sist blev tryggt, till det högsta av pris.
Och vad skulle jag vilja att eftervärlden fick veta om mig?
Om oss?
Jag skulle vilja att den fick veta att vi älskade dig,
genom alla krig och svek.
Att du alltid fanns nära våra hjärtan
Att vi blödde inombords,
och att ett stort svart hål alltid var närvarande,
när du inte var det.
Att vi tvingades förhärda oss för att överleva.
Du var ljuset och du var mörkret,
sorgen och glädjen,
som vi aldrig någonsin skulle velat vara utan.
Punkt.
På andra sidan av vårdköerna
På andra sidan av vårdköerna finns en pol,
som inte många känner till.
Det finns en sida som aldrig lyfts,
där läkare, sköterskor, kuratorer,
väntar förgäves på patienter som inte dyker upp.
Man försover sig, man glömmer tider.
Man har glömt att avboka.
Ingen tanke på vad det kostar.
Inte sällan har det också bokats tolk,
och alla dessa resurser bara kastas bort.
Ofta händer det flera gånger av samma person.
På andra sidan av svårigheterna att få läkartid,
finns patienter som ska ha en akut tid på exakt rätt klockslag,
så att den passar med schemat.
Det är så akut att de måste komma omedelbart,
men inte så akut att de kan komma klockan tio.
Inte heller klockan kvart i tolv för då är det lunch,
men klockan två.
”Varför finns det ingen tid klockan två?!!!”
På andra sidan svårigheten att få ny tid,
finns patienter som kommer på att medicinen,
nu har tagit helt slut, så nu är det brått!
”Jag måste få en tid nu, nu nu…”
Detta är en sida man sällan talar om,
men den finns också.
Och ju fler sidor som lyfts fram,
desto bättre lösningar.
Det är inte bara svart eller vitt,
utan många nyanser av grått.
Ett känsligt hjärta Hem 