Vi firade en släkting som fyllde åttio år.
Firade med mat och vin, tårta och en kaffetår.
Vi träffades och reflekterade över åren som gått,
Barnen som växte upp och allt som gick så fort.
Förgängligheten så uppenbar,
en livstråd, skör och underbar.
Vi pratade om barndomssomrar,
med känslan av oändlig tid.
En son sa om sin mamma, att hon alltid var där.
Månade och brydde sig och gjorde sig besvär.
Vi tänkte på nutidens, tidsbrist, krav och stress,
vardag som fordrar så mycket och lämnar så litet.
Jag tänker på hur vi alla har kämpat och stått i,
för att göra det bästa av livet som så snabbt flög förbi.
Barnen tar nu över stafettpinnen,
med ung kraft, hopp och nyfikenhet.
Det är trösterikt, men fyller mig också med obehag,
att de kommer leva i många dagar, men det kommer inte jag.
Inte lika många,
och inte lika långa.
Och sen en oändlighet,
av intighet.