Månad: november 2017

Relativism som gått för långt

adminLämna en kommentar


Vördnadsfullt ska vi förhålla oss till andra kulturer och religioner,
och det är gott,
men varför ska man inte förhålla sig vördnadsfullt mot det egna?
Varför är det ingenting värt?
Alla offer som våra förfäder har gjort,
för att vi skulle kunna leva något sånär fria och
slippa hederns vidriga bojor?
Klassamhällets cementerade positioner?

Vi är alltså ett folk utan historia, kultur och religion?
Vi har blivit ett neutrum.
Ett vacuum.
Ett limbo.
Ett folk utan plats och språk.
Ett folk som skäms, istället för att hedra det de fått.

Som en samling otacksamma bortskämda ungar,
slänger de bort det deras förfäder har slitit ihop.
Solidaritet, rättvisa och jämlikhet som är de vackraste orden,
tillsammans med fred och demokrati.
Istället riktas fokus åt ett helt annat håll.
Och allt förfaller.

Man försöker inte ens förstå.
Man vill inte låta historien länkas med det nya.
Vill inte se att utan den kan det aldrig finnas riktig förståelse.
Utveckling är inte alltid en framåtrörelse,
men historien är alltid ett avstamp.

Det olevda livet krymper

adminLämna en kommentar


Tiden har börjat gå snabbt.
Inte bara för att jag har kul,
utan även för att relationen,
mellan levt och olevt liv,
har förändrats.
Det olevda livet krymper.
Inte längre drömmer jag om att komma härifrån.
Har kapitulerat för arbetets slaveri.
Har inte gett upp,
men drömmer mig inte bort som förr.
Jag kom aldrig iväg.
Blev stående på en fot.
Kunde inte välja.
Bet mig envist fast,
tills det var för sent.

Vill inte åka hem

adminLämna en kommentar


Vi åkte in till stan
och flanerade runt
och gjorde oss ingen brådska,
vilket är ovanligt för oss,
och när vi satte oss på en bänk,
kände jag så starkt,
att jag inte ville hem,
säger hon sorgset.

För innanför dörren väntade
alla krav och plikter.
Den där känslan av att någon väntade
och blev försummad,
medan vi bara strosade omkring.
Så stark den var,
den där känslan,
fast att lägenheten var tom,
och endast fylld med slentrian.

Jag borde köpa mig en nattklubb

adminLämna en kommentar

Jag borde köpa mig en nattklubb
Jag borde köpa mig en nattklubb
En egen klubb som spelar techno trance och rave,
för folk som levt halva livet,
och inte bara tänker på pensionen.

Musik för folk som inte har somnat in som zombies.
En klubb för oss som fortfarande lever.
Som fortfarande dansar galet och vilt.
En klubb för folk som vågar.

För oss som ger fingret åt Valiumsverige,
och inte ser slutet, utan en början.
Vi som inte vävde in falskheten i våra liv,
och blev ett med den snöpta sörjan.

För oss med känslolivet i behåll,
som vissa vill kalla hypersensitiva,
med ännu en förbannad diagnos.
När psykopater får bli tongivande,
och det ruttna blir norm.
Nej, det är dags att vakna ur er psykos!
Tuperat hår, mycket svärta och massor av neon.
Vi öppnar klubben nu meddetsamma!
För dem som inte bara vill stå och glo som fån.

Kärlek

adminLämna en kommentar


Kärlek vet jag allt om.
Jag har den här,
och jag vet hur den inte är
Livet lär oss hur som.

Skör som tunt porslin,
som flyktig morgonimma,
är kärlekens karaktär,
är dess begär.
Sublim i lycklig dimma.

Värme in i märgen som skyddar mot all kyla
Som bär.
Som när.
Som lugnar när tvivlets vargar yla.

Ingenstansare och någonstansare

adminLämna en kommentar

Hur blir det med ett land,
när så många av invånarna inte tänker stanna kvar?
De som tänker åka hem när kriget är slut?
De som tänker lämna för något nytt,
när hemlandet har blivit förbytt?

Hur blir det när människor går och väntar,
på en jättesmäll.
I bästa fall en bostadsbubbla,
en ekonomisk tromb,
i värsta fall en jättebomb.

Det har hänt något med människorna,
eller politiken,
eller bådadera?
Jag inser att jag hela tiden riskerar att knuffas in i fack.
Ett ovanligt bra sätt att hålla människor i schack.

Tydligen är man ingenstansare eller någonstansare.
Att vara någonstansare är inte fint.
Att vara någonstansare är att vara inskränkt och konservativ.
Jag är inget av det.
Jag har insett att mina värderingar är obsoleta,
och människor som instämmer håller sig diskreta.

Jag är alltid en någonstansare,
även om jag ibland känner mig vilsen,
när någonstans blir alltför främmande.
Men jag tänker följa mina känslor och gå mot strömmen.
Styr mina vilda hästar med ett stadigt tag i tömmen.

Jag målar  

adminLämna en kommentar


Jag målar med penslar,
och jag målare vidare i mina texter.
Målar helt nya landskap,
nya existenser.

Världar som aldrig har funnits
Världar som kanske har funnits
Saker som jag minns.
Mina minnen är aldrig desamma.
De blänker olika i olika sken.
Aldrig konstanta.

Jag måste också måla det fula.
Utan det fula blir ingenting vackert.
Men ingen tränger sig in i min tavla,
utan min tillåtelse.
Så helt annorlunda mot förr.

Isflak

adminLämna en kommentar


Isflak.
Grafitgrå kulisser.
Mörka berg.
På den stora båten,
på väg genom fjordarna,
insåg jag att det finns andra liv.
Andra sätt.

Vid polcirkeln skålade jag i tran.
Stod vid relingen och kunde inte skilja natt ifrån dag.
Insåg människans litenhet ändå.
I naturen blir det tydligt,
att människan bara är på besök.

En hord av stökiga, jobbiga och krävande gäster,
men när de har lämnat skeppet,
så återgår allt till sin gilla gång.
Och en dag när solen har konsumerat all energi,
så kommer den att explodera och sluka allt.

Hon skrev

adminLämna en kommentar


Hon skrev så fort hon kunde greppa pennan.
Hon skrev berättelser med lyckligt slut.
Hon skrev om livet och stora jäkla katastrofer.
Hon skrev in sig i historier,
och levde där ett tag.
Det var så hon överlevde så länge.
Det var då hon kunde ta tillbaka något uns av kontroll.
Det var där det meningslösa,
blev till mening efter mening.

Ett sjunkande skepp?

adminLämna en kommentar


Jag har betalat klart mitt studielån nu,
och nu är jag klar. Klar med Sverige,
säger du bestämt.
Det här är inte längre mitt land,
jag känner inte igen mig.
Jag känner mig inte längre trygg.
Under min graviditet var jag så rädd;
rädd för att inte få en vårdplats,
och att jag inte skulle få hjälp i tid om något tillstötte.
Och hur ska våra barn får bostad?
Och hur ska vi kunna skydda dem?
Nä det går inte att stanna kvar!
Tänk dig! Detta i Sverige! säger hon med eftertryck.
Men vi drar nu!
Ha det så gott! Sköt om dig! sa hon och gav mig en kram.
Kvar står jag handfallen.
På ett sjunkande skepp?