Jag är nyfiken.
Det är osvenskt att vara nyfiken
Jag vill höra om människors erfarenheter
Vad får deras liv att glittra?
Jag vill gärna se deras snäckor och pärlor
Och jag visar gärna mina.
Vad ligger i denna tystnad?
Om nyfikenheten har stillats långt innan livet är slut,
är inte detta stor tragik?
Finns bara nyfikenhet för de egna leden?
Hur går detta i så fall ihop med den öppenhet,
som så många förespråkar?
Var finns öppenheten?
Jag tänker inte sluta att vara nyfiken
Jag tänker inte sluta att dela med mig
Jag är stormrik på historier,
På kunskap,
på människors erfarenheter,
vilket jag aldrig skulle ha varit,
om jag slutat vara nyfiken
Jag kan dock inte upphöra att förbryllas,
av den monologiska utvecklingen.
Är det kanske Jante som förhindrar nyfikenheten?
Tänk om man får höra något man blir avundsjuk på!
Vill man inte att andra ska få visa sina pärlor och snäckor?
Då får man bereda sig på att inte heller få visa sina.
Då kommer vi att fortsätta att vara världens ensammaste folk
Ett känsligt hjärta Hem 