Konsten borde vara fri men när den inte är det,
hur kan det då överhuvudtaget finnas någon frihet?
Om inte ens konsten får slippa reglers bojor?
Hur ska då vi burfåglar kunna andas?
Konsten reglerar ju sig själv.
Dör ut om ingen berörs av den.
Men hur ska någon kunna beröras,
om den aldrig får visas?
Så strunta i reglerna, kritikerna, bojorna
Bara flaxa och flyg
Och plötsligt, plötsligt syns kanske den där springan
som är tillräckligt stor
för att en burfågel ska komma ut
Ibland kan ett sommarregn väcka
mina sinnen till liv,
och jag kan komma att tänka på hur det skulle vara
att vandra på regnvåta gator i Paris, med dig
Hand i hand skulle vi flanera, utan den allra minska brådska
Och vi skulle välkomna solens strålar genom molnen,
och applådera när molnen gjorde sorti
Sen skulle vi sitta på ett trottoarkafé,
och titta på de vackra människorna som hastade förbi.
Kanske ett besök på något museum, men bara om det var lätt
Och alla kläder jag hade tagit med mig, skulle passa alldeles perfekt
Kanske skulle vi köpa en liten tavla av någon gatukonstnär vid Seine
Kanske skulle jag själv skriva en dikt
Kanske skulle jag vandra där med dig och känna att
nu var jag i hamn
Kanske skulle vi bo på ett hotell intill Rue De Lafayette
och ligga i sängen och läsa högt ur en bok
och där skulle jag kanske somna tryggt i din famn
Kanske, tänker jag, medan jag tittar ut genom det regnvåta fönstret
Omfattande elfel
Tågkö
Signalfel
Vagnfel
Personalbrist
Personal som inte kommit och löst av
Folk på spåret
Löv på spåret
Snö och isbildning
Banarbeten
Olycka
Rökutveckling
Strejk
Folk som luktar illa,
särskilt vid regn
Folk som lyssnar på musik utan headset
Folk som trängs
Cigarettröken som drar in vid T-centralen
Lappar som läggs på sätena
Bedjande ögon
Människor som tittar bort
Ibland lugnt och stilla
Eget säte
Egen tid för reflektion
Väntan på grön signal
Lättad stiger jag av
Jag lärde mig tidigt att ingenting är gratis
Det finns inga lätta vägar, utan man får jobba och slita för framgångarna
Jag gick all in hela tiden.
Slet så ont utan lön för mödan
Blev utnyttjad av andra och var så löjligt lojal
Stod ut när hela mitt väsen ropade att jag skulle vända om.
Men nu har jag lärt mig till sist
Att lyssna till viskningarna och se tecknen i tid
Förstått att det bara är jag som kan göra mig fri
Insåg att livet får vara lätt
Jag behöver inte be om lov
Jag kan vara lycklig trots allt hemskt
Och glädjen kan fångas av alla och en var
och ligger där och glittrar i varje skrymsle
Om man bara tittar efter.
Bemärkelsedagarna är värst
Då märks hennes ensamhet tydligast
Då märks det att de är familjen annorlunda
Då är han inte hos dem
Hon hade räknat ut att det fanns 13 tillfällen om året då de skulle kunnat träffas för att fira
Och då hade hon inte räknat med namnsdagar, semmeldagar och Kristi flygare.
Tillfällen som aldrig kommer tillbaka
Skratt som aldrig kommer till uttryck
Samhörighet som inte får upplevas
Istället saknad
Istället sorg
En känsla av isolering och sårbarhet
Förlust, skam och klander
Han är inte här och hon känner honom inte längre
Den hon träffade senast var rastlös och kunde inte mötas
Kunde inte dela.
Allra minst ett skratt.
Du skriver på Facebook att du hjälpte en stackars obemedlad man som slagit sig
Du skriver att du hjälpte honom att komma på rätt tunnelbana
Du blir hatisk över en man som satt mitt emot dig och log och försökte flörta.
Du skriver att han var ett äckel
Men tänk om han bara log mot dig,
för att visa uppskattning över din omsorg om den stackars mannen?
Tänk om han i vårsolen hade tänkt att livet ändå kan vara ganska bra?
Tänk om han gjorde ett försök att ta sig ur det mörka,
och just valde att möta din blick med ett leende?
Tänk om…
Det sociala spelet
Jag har aldrig förstått det
Har aldrig förmått det
Detta beräknande med full gardering
Att vara statist åt någon annan
Den rollen har jag haft så många gånger
När jag precis har börjat tro på äkta mänskliga möten,
stängs dörren och jag inser att allt skedde inuti mig själv,
mötet, förståelsen och avvisandet
Omöjligt att i efterhand förstå vad som var vad.
Så många gånger jag har släppt allt mitt eget för andra
Och senare insett att de aldrig skulle göra det för mig
Man får aldrig ge upp hoppet om människor, sa mamma
Men själv blev hon sviken och besviken hundrafalt
Det vore så lätt att bara sluta simma
att bara ligga stilla
och låta kroppen sjunka
sakta ned genom vattnet mot botten
Men jag har alltid börjat simma igen
och styrt upp mot ytan
För där finns du alltid
beredd att värma min nedkylda själ.
Tänk om du inte längre skulle vilja
Tänk om du inte längre skulle se mig
På riktigt.
Tänk om du skulle känna att det inte spelade någon roll
En förstulen kram eller kyss i allt det andra,
Men inget mer.
Då skulle sorgen bygga bo i mig.
Då skulle det inte finnas någon mening med allt det andra
Då skulle något kallt, hårt och bittert flytta in
Då skulle jag sluta raka mina ben
Och ändå är det här ett helt vanligt scenario
Ett helt vanligt fasansfullt scenario,
som jag hört ifrån så många andra
Kärlek, åtrå och lust som övergår i något annat
Jag struntar i att det kan fungera för andra
Jag struntar i att ”det är så det blir”
Så kan det inte bli för mig,
jag tänker inte sitta nöjd i en TV-soffa
Jag tänker inte låta mitt väsen passera obemärkt,
i synnerhet inte i tider när kvinnor är osynliga efter fyrtio.
Jag tänker inte leva i någon halvljummen existens,
och nostalgiskt blicka tillbaka.
För det är nu jag ska leva mitt liv helt och fullt
Det är nu jag kan, och det är nu jag vet vad som är viktigt.
Så lova att du alltid ser mig rakt in i ögonen,
och är ärlig och modig och säger som det är.
För så länge som det är så,
klarar vi allt och mer därtill.
Då kommer vi alltid dras mot varandra
Vi kan fumla och famla, men alltid hitta hem.
Jag ville vara en mor att vara stolt över.
Jag ville inte vara någon som gav mitt barn en start ifrån underläge
Men allt jag lärt, allt jag kämpat för visade sig vara helt värdelöst.
Var inte värt ett vitten
Mina ideal var obsoleta i din värld
Fråga inte mig om barnuppfostran,
för det är en gåta,
en myt som bibeln.
Våra världar kan inte mötas
Och därför har vi inte heller något språk
Därför präglas våra möten av känslor
av hopplöshet och vanmakt.
Andra människor har jag kunnat hjälpa,
men inte dig.
Med åren kom ilskan,
för du gav mig inte heller någon chans.
Alltid i förändringens sista springande punkt,
då det handlade om att stå vid sitt ord,
svek du alltid så hårt.
Men sen insåg jag att jag inte vet ett endaste dugg
om hur det är att vara du
Glitter, kärlek och glada skratt
ljuder över staden, parken och bänkarna
vi kände så väl.
Minnen sammanflätade i en svanesång
Staden som gav barn, gamla och älskande amnesti.
Var tog den vägen?
Den skyddande hinnan som omslöt mig,
aldrig trodde jag att den skulle spricka
Vi som såg framtiden så fylld av möjligheter.
Det byggdes upp så mycket,
som skymde sikten
Så nu ser jag inte alls,
alla vackra vyer.
Inte heller alla skrymslen och prång.
De har mutats in allihop.
Så staden som en gång var vår,
är inte alls det nu.
Vi är här på nåder,
ja, det är så det känns
Otryggheten har långsamt nästlat sig in.
Otryggheten som skapar klyftor och sår split.
Otryggheten som spänner muskler och tonfall.
Otryggheten som gör oss till främlingar.
I vår egen stad.
Ett känsligt hjärta Hem 