Italien är skaldernas gunstling,
som det så ofta skrivs om.
Den vackra kulturen,
och det vackra språket.

Italien har även drabbat mig.
I den ringmursförsedda staden Lucca,
i det fagra Toscana,
träffade jag för första gången Ettore.
Han skulle komma att bli min sons farfar.

Jag var så ung och ville så gärna bli omtyckt.
Känna mig accepterad.
En fästmö god nog.

Jag berättade att jag brann för konst och skrivande
vid det stora mahognybordet,
med stora tallrikar fyllda med rykande pasta shuta framför oss
Konst kan man inte leva på, sa Ettore bestämt,
medan han hällde upp ett fantastiskt vin av muskatdruva
som han själv hade godkänt i vindistriktet han bodde i.

Som dessert åt vi prosciutto, fikon och gorgonzola.
Gabriella, hon läser till jurist, sa han med beundran i rösten,
medan han instruerade mig hur jag skulle smaka av vinet,
(mjukt och inte häftigt som om jag gav vinet en örfil.)
Vem är Gabriella frågade jag min fästman.
Det är hans brorsdotter, svarade han.

Så lätt det är att få drömmar krossade!
Åh vad jag gärna skulle ha velat vara som Gabriella!
Fått känna mig accepterad, på väg att bli något
Varit värd, varit någon annan.

Att jag hade bytt ifrån att läsa spanska till att läsa italienska,
och nu kunde konversera med såväl honom som hans hustru,
var ingenting att yvas över.

Han övergick till att berätta att min fästman,
minsann,
hade varit vacker som en grekisk gud,
när han var yngre.
Och nu?
Tänkte jag…

Jag har varken träffat Ettore eller hans son på många, många år
Jag vet inte ens om han lever
Men jag hoppas att han hann att inse
att det viktigaste man kan ge sina barn är ett värde
En stolthet över att de är just dem de är.

Om jag skulle ha träffat honom idag,
så skulle jag vilja berätta att jag skaffade mig flera akademiska examina,
men att jag alltid var lyckligast när jag höll på med min konst
Och kanske kan man inte leva på konsten,
men man kan inte heller leva utan den.
Konsten är stark och står för sig själv

Det är konstnärerna som är sköra
och vissnar utan näring