Starka dagar är jag min egen
Ingenting eller någon kan stoppa mig
Inga hinder bara möjligheter.
Sen blir det natt och sen blir det morgon
Och allting är svart

Allting är förljuget och människors blickar elaka
Livet stirrar hånfullt på mig
Vad trodde du?
Drömmar och förhoppningar smulas sönder
Skavande stressande känslor av att tiden rinner iväg.

Vill leva men förtärs av dödens närvaro
Dukar under av det mörka
Ser bara destruktiva tecken i en värld som rämnar
Om livet ska förslösas kan jag lika gärna dö.

Alltid den där gnagande oron
Den tar min energi, som jag behöver så väl
Brännande förtärande
En förlamande trötthet som tar bort all stadga

Kanske borde jag sluta att kämpa emot?
Kanske borde jag bara rulla med?
Ge upp?
Men starka dagar kommer ju,
och då är jag min egen