En bostad
Ett arbete
Och plötsligt står man där
På en ödslig ful blåsig pendeltågsperrong
Och ser på en skärm som räknar ned tiden ifrån fem minuter till en minut
för att förvånande nog börja om på nytt
Och precis när du är helt stelfrusen och på väg att ge upp
Kommer silverfisken glidande som i en dröm
Tjugo minuter försvann spårlöst utan information
Tjugo minuter av livet på en plats man bara vill bort ifrån
En plats med väntande människor som alla är tvingade att vistas i detta fula.
Fula, grå hopplösa platser,
som ingen skulle välja själv.
Tänk så mycket fulhet jag omgivit mig med
I väntan på de få stunder av
skönhet som semester och ledighet kunnat ge
Ett känsligt hjärta Hem 